– ”Den där ryggsäcken får inte plats i våra skåp.”

Det var det första som flickan i badhusets reception sa när jag bad att få köpa en biljett till poolen. Jag hade lagt märke till hennes blick från det ögonblick jag kom in i den rymliga lobbyn. Det var inte trångt på fredagsmorgonen, och jag hade säkert fångat hennes uppmärksamhet.

Jag kände att jag inte gillade platsen så fort jag kom in. Och jag förbannade mig själv för att jag inte lämnat min ryggsäck i skogen, trots att jag hade varit tvungen att gå tillbaka.

Badhuset var modernt och återspeglade förändringarna i dessa etablissemangs roll över tid. I en liten stad trodde jag att jag fortfarande kunde hitta ett av de där gamla templen för hygien och folkhälsa som byggdes i mitten av förra seklet. Men idag erbjuder det kommunala badhuset mer än något annat nöje och avkoppling. I stället för kommunanställda, vuxna människor med en aura av auktoritet och ansvar, möts man av ungdomar klädda i de ljusa färgerna hos ett privat företag.

”Kanske jag kan lämna den här i receptionen? Jag har det jag behöver här i påsen”, frågade jag och insåg omedelbart att den gamla plastpåse från mataffären som jag visade inte hjälpte mig att bli mer presentabel.

Flickan tittade sig omkring. Jag visste inte om hon letade efter någonstans att ställa min ryggsäck eller sökte stöd hos sina kollegor. Det var tydligt att hon tvekade.

”Jag kan lämna den i en städskrubb kanske? Jag har inget av värde, och jag tar ansvar”, argumenterade jag.

Till slut gick hon med på det. Jag betalade, och hon tittade på mig som om jag var från en annan planet när jag frågade om jag kunde hyra en handduk. Hon hänvisade mig till shoppen bredvid. Jag lämnade min ryggsäck till henne, och när jag gick därifrån varnade hon mig:

”Entrébiljetten är giltig i tre timmar.”