Jag blev glad i onödan.

Jag närmar mig Växjö nu och funderade på om jag skulle bränna på för att hinna till kvällen eller ta det lugnt i den här sista sträckan och komma fram imorgon. Då såg jag från håll en stor parkeringsplats vid vägen jag följer. Och några hus eller lokaler. En rad flagglösa flaggstolpar. Men inte en enda person, inte ett enda fordon parkerat.

Det är en öde rastplats, med toaletter. Och det har ett café, med skylt, veranda och utsikt till en fin sjö. Till och med bed & breakfast! Stängd för säsongen naturligtvis.

Det var synd, jag skulle gärna ha beställt en kaffe här och lite mat, och kanske pratat en stund med ägarna; jag gillade så mycket det lekfulla namnet. Det fick mig på bättre humör att tänka på att någon vuxen människa hade suttit och försökt hitta ett roligt och klurigt namn för sin nya affär.

Och så blev det: Cafiket. Jag stannar här i alla fall.