Kanske var det ingen bra idé att stanna här. Eller kanske var felet att intressera mig för den lilla stugan nära badet. Jag sökte upp den på nätet och nu vet jag att den heter Fristastugan.

Jag är väldigt känslig just nu. Mycket av det jag ser utlöser en kedja av associationer som tar mig tillbaka i tiden, väcker minnen, får mig att återuppleva episoder eller tänka på platser som kan framkalla nya vågor av nostalgi, sorg eller ånger. De öppnar dörrar som jag i förväg inte vet vad de öppnar sig mot. Eller så får de mig att reflektera över min nutid, vilket är ännu värre.

I det här skedet vill jag röra på mig, inte tänka.

Stugan är en anspråkslös träkåk. Liksom nästan alla stugor här är den målad mörkröd med vita öppningar och detaljer. En liten förstuga skyddar entrédörren, som nås via ett trappsteg, också det av trä. De små fönstren har inga persienner och ger generöst en glimt in. Man kan se ett relativt modernt och fullt utrustat kök med mikrovågsugn och diskmaskin. Tre fönster hör till huvudrummet, en sal där ett långt bord står i centrum. Runt det finns några mindre bord, skåp, en hylla med några böcker och ljusstakar, och på väggarna målningar med traditionella svenska motiv. Ett par dörrar leder troligen till toan och till ett skafferi. Kanske finns det ett sovrum som nu är omvandlat till förråd eller kontor

Stugan, trots sin blygsamhet, ser ren och välskött ut. Den är uppenbarligen i bruk.

Jag läste att den drivs av en grannskapsförening som organiserar sommarfester och hyr ut den till medlemarna för privata tillställningar. Bilderna som publiceras online föreställer äldre människor. Jag tänkte säga ”gamla”, men jag vill hellre inte: de är knappt äldre än jag.

Man kan se kvinnor i folkdräkt. Det finns ett porträtt av en leende dam som verkar erbjuda fotografen, eller betraktaren, en kanelbulle från brickan framför henne. Det finns ett foto av en man i bondkläder som spelar fiol. De har fotograferat ett litet pepparkakståg som är överdådigt dekorerat med färgglad konfekt.

Bilderna är inte nya. Jag antar att de måste ha tagits för några år sedan, kanske när en ny styrelse gav föreningen lite vitalitet. Personerna på bilden ser glada och stolta ut.

Jag kunde ha varit en av dem. Om jag tänker efter tror jag att jag också var en av dem, om än på en annan plats och på andra fotografier.