Mina liknelser, mina metaforer kring min sjukdom – tanken att jag åker utför på ett par skidor – har påmint mig om Gesundaberget. De där dagarna på en skidort med Siljan och Dalarnas skogar som bakgrund, för mer än 20 år sedan, är fortfarande ett lysande minne. Även om min fru och mina barn, erfarna skidåkare, var lite uttråkade av mig.

Jag var besatt av ”Långrundan”, en grön pist som, från toppen av den där knappt 500 meter höga backen, gick runt och nerför den med exceptionell försiktighet. Det var en slinga som verkade vara gjord för mig, och ett perfekt exempel på vad jag behöver nu för att rädda mig i min mardröm. Jag tror att min familj, om de hade gått hela vägen, hade klarat backen snabbare än jag på mina skidor. Det var härliga dagar!

Gesundaberget reser sig verkligen som en liten kulle ritad av ett barn. Och den långa slingan var den nedfart jag hade drömt om då, och den jag längtar efter nu. Jag tror att Gesunda skidort stängde för ett par år sedan. Kommer jag att hitta en annan som den, en som tar mig hela vägen ner till Argentina?