Jag skulle kunna svara henne, jag skulle kunna svara mig själv: ”Jag kommer inte tillbaks.” Det är det första som dyker upp i tankarna.

Det är det enklaste svaret, men kanske inte det mest sanningsenliga. Även om jag aldrig återvänder. I sin korthet går nyanser förlorade. Och dess korthet ger det också andra.

Det är ett kategoriskt svar som inte lämnar utrymme för alternativ. Och jag vill tänka att det finns en liten chans att jag återvänder. Men det svaret utelämnar all sannolikhet för det.

Till exempel att jag kan komma tillbaks död och kremerad, förpackad i en liten urna. Det var så min far återvände till Argentina, och det var så min mor återvände till Göteborg.

Det kan också hända att jag blir skickad tillbaka, levande och mot min vilja. Jag har så många gränser att korsa, kontrollpunkter att passera, tjänstemän och poliser för att övertyga mig om att jag inte utgör någon fara – för andra, för samhället, för de offentliga finanserna eller för mig själv.

De kan utvisa mig till Sverige, ett ursprungsland som inte är mitt eget. Och slutligen, att bara skriva ”Jag kommer inte tillbaks” verkar uttrycka en önskan, en vilja att inte återvända som jag egentligen inte har. Den vissheten är inte min, det är helt enkelt semantiskt.