När mina barn föddes började jag förhandla med döden.
Nej, faktiskt började jag förhandlingarna innan de ens var födda.

De började i startsträckan till mitt faderskap. Jag var en ansvarsfull och kärleksfull blivande far, alltid närvarande och uppmärksam på en kvinnas behov och sinnesstämningar. Jag förväntade mig att mina uttryck för tillgivenhet gentemot henne – och min röst, mitt språk och min musik – också skulle nå mina barn i livmodern som varma vågor av kärlek.

På det sättet, föreställer jag mig, etablerade jag en mycket tidig kommunikation med dem och byggde upp en relation som började före deras födelse.

Och därav min oro:
”Döden! Skulle det inte vara orättvist om de aldrig fick lära känna mig i sin yttre värld?”