Jag är nog överkänslig. Jag inbillar mig saker. Jag har alltid tenderat att tro att folk tittar på mig och drar slutsatser om mig, om hur jag ser ut. Ännu mer nu när jag känner mig gammal och sjuk. Och det verkade som om tjejen på apoteket tittade på mig med en blandning av förvåning och nyfikenhet först, och en aning medlidande sen, när hon räckte mig min medicin.

Jag är säker på att hon tänkte: ”Det här är första gången någonsin jag hjälper en backpacker med Parkinsons sjukdom.” Jag föreställde mig att när hon tog upp vårt korta möte, kanske vid familjemiddagen ikväll, skulle hon säga något i stil med: ”Och han måste ha varit runt sjuttio.”

För att göra historien bättre gick jag tillbaka till henne innan jag lämnade apoteket. ”Jag skulle också vilja ha en ask Viagra”, sa jag.